Idag har jag haft ett givande samtal med några lärare om åtgärdsprogram.

5 kap. 1 §, tredje och fjärde stycket grundskoleförordningen Om det genom uppgifter från skolans personal, en elev, elevens vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att eleven kan ha behov av särskilda stödåtgärder, skall rektorn se till att behovet utreds. Om utredningen visar att eleven behöver särskilt stöd, skall rektorn se till att ett åtgärdsprogram utarbetas. Av programmet skall det framgå vilka behoven är, ur de ska tillgodoses, samt hur åtgärderna skall följas upp och utvärderas. Eleven och elevens vårdnadshavare skall ges möjlighet att delta när åtgärdsprogrammet utarbetas. (Allmänna råd för arbetet med åtgärdsprogram)

En av lärarna beskrev hur h*n brottats med att formulera åtgärdsprogram för ett par elever (under det sportlov elever och lärare precis haft). Samtalet handlade om respekten för att skriva ett offentligt dokument om och för en elev. Samtalet handlade också om vikten av att inte producera ett dokument utan att åstadkomma ett arbetsredskap som kommer eleven till nytta, att få till formuleringar som blir ett stöd för de lärare som arbetar tillsammans med eleven. Med andra ord att leva upp till åtgärdsprogrammets syfte.

Eftermiddagens samtal är ett typexempel på sådant som lärare brottas med. Viljan att prestera ett bra jobb – att köra fast – att inte vara riktigt nöjd – att vilja mer och bättre. I samtalet kom det också fram att skoldebatten, som av många upplevs som ett stort tryck på lärares proffession och lärares proffessionella förmåga kan hämma goda lärares arbete.

Det är olyckligt om duktiga lärare inte känner att det är bra nog att prestera utifrån den kunskap man har idag. Även lärare lär hela tiden, det är här  skolutveckling sker. I en skola måste det vara tillåtet för alla att lära och utvecklas.

Åtgärdsprogram är ett bra exempel på sådant som vi blir bättre på hela tiden. Vi skriver inte likadana åtgärdsprogram idag som för ett år sedan. Övning lönar sig!

Advertisements