Mitt på dagen blev det mer livat än vanligt i korridoren utanför kontoret. Det hördes tydligt att det var en dispyt igång!

Jag klev försiktigt ut genom dörren och gick sakta ut. Det var upprörda ord som hördes men så upptäckte barnen mig. ”Jag sade ingenting” kom det direkt från den som precis fått in ett mindre fint ord i en upprörd mening.

Det är inte lätt att förstå vad som hänt när 5 barn samtidigt och med stort engagemang berättar sin version. Som tur är, de är otroligt duktiga, de vet att vi vuxna vill höra och förstå varför man är arga på varandra. Och de berättar med en rasande hastighet!

De lyssnar direkt när jag säger ”stopp, jag hör alldeles för mycket på en gång och förstår ingenting”. När var och en fått berätta sin version (och en i taget) visade det sig att det rörde sig om en bandyklubba som flyttats från en krok till en annan. Ägaren hävdade med bestämdhet att ”någon snott hans klubba”

När jag sade att  ”men vi har inga tjuvar på vår skola”  kom det med blixtens hastighet ”det har vi visst!”. Och då kom vi alla på att det hade vi ju haft. I höstas var det ju inbrott på vår skola.

Alltsammans slutade med att vi var överens om att om en bandyklubba flyttats 5-6 krokar längre bort var det ingen som snott klubban. Det kunde ju gått till så att klubban ramlat ner på golvet och någon som paserat hängt upp den på fel krok.