Igår var jag ute på lektionsbesök, jag var med 8 elever från 5:an när de hade hemkunskap. Den här gången skulle eleverna baka morotskringlor. Efter en riktigt tydlig och klar genomgång, som avslutades med ”fråga om ni inte vet!” satte alla killar och tjejer igång att arbeta två och två. Under arbetets gång blev det en del frågor om vad och hur till läraren som gled mellan grupperna. Det eleverna kunde läsa sig till blev de uppmanade att ta reda på på egen hand. Många frågor möttes med en fråga tillbaka, eleven fick tänka och komma med svaret. Ett av resultaten från lektionen blev väldoftande morotskringlor som bagarna precis hann smaka på innan lektionen var slut.

Under morgonläsningen landar jag på Anne-Marie Körlings blogg där hon bland annat skriver om pojkar, deras lärande och vikten av att veta istället för att känna när man vill förbättra och utveckla. Jag känner igen beskrivningen av att pojkar omnämns som de som tar mycket plats och talutrymme. Det här är någonting jag funderat mycket kring, tidigare elever men också sönerna har bidragit med en och annan tanke. Varför och hur är bra ord, om man inte frågar får man inte veta. Kroksmark menar att skolans undervisning passar flickor bättre än pojkar (se länk). Jag tar med mig de båda inläggen till våra arbetslag för att höra hur lärarna tänker kring detta spännande område.

Gårdagens hemkunskapslektion var en blandning av teori och praktik, ett av målen var extra tydligt – att producera morotskringlor. Det skedde mycket lärande under lektionen, min upplevelse är att undervisningen passade både pojkar och flickor.