Som alltid är de första skolveckorna en intensiv period. Jag sänder en tacksam tanke till alla de som respekterar och har förståelse för att det är omöjligt att ha svar på allt när man är ny på en arbetsplats. Det kanske inte alltid är en tröst för den som vill ha ett snabbt svar men för mig känns det tryggt att nästa läsårsstart kommer att flyta på ett helt annat sätt.

De senaste dagarna har jag valt att avsätta del av min tid tillsammans med de lärare som arbetar med de yngre eleverna. Vi har samlats för att diskutera hur vi kan planera arbetet under läsåret. Vi har samtalt, diskuterat, lyssnat på argumen för och emot. Nya synvinklar har lagts till, det vi trodde var en klok tanke har arbetats om. Som ny rektor har det varit värdefullt, jag har lärt känna pedagogerna och deras olika spetskompetenser. Fokus i samtalen har varit varje enskild elevs bästa och hur vi kan arbeta för att ”få till det” för alla. Det är den här delen i arbetet som gör att rektorsyrket är fantastiskt. Att vara en av delarna i pedagogisk kreativitet, kan det vara bättre!

Jag förstår vad Christina Monthan ­Axelsson (se DN 18/8) menar när hon talar om att svensk skola svartmålas på ett oförtjänt vis. Jag håller med henne.

Ikväll när jag gick från skolan mötte jag tre killar, de var på väg till fotbollsträningen. ”Slutar du nu! Va tråkigt att jobba så sent!” Klockan var lite mer än fem och jag svarade att ”Jag tycker inte att det är tråkigt, jag har ett jättebra jobb.” Vi  pratade lite kort, och efter ett ”vi ses” for killarna vidare mot fotbollsträningen. Det var ett bra avslut på en bra arbetsdag, ett slut som gör att de mindre roliga delarna (för visst finns de också) i arbetet känns helt OK.